Hyperbar oxygenbehandling vid sårläkning: vilka sår svarar på HBOT?

Den korta versionen

Hyperbar syrgas har verkligt stöd för en avgränsad uppgift: kroniska sår som inte läker för att vävnaden inte får tillräckligt med syre, oftast diabetesfotsår med nedsatt artärflöde. I den gruppen visar sammanvägda data färre större amputationer. I sår där blodförsörjningen är tillräcklig fann samma forskargrupp ingen effekt.

Den starkaste randomiserade studien rapporterade 52 procent läkning mot 29 procent på placebo efter ett år, med effekten samlad hos patienter vars fötter redan hade viss syretransport. Den svenska riktlinjen graderar diabetesfotsår som en svag rekommendation, men rekommenderar behandlingen starkt just till patienter med mikroangiopati. Samtliga riktlinjer behandlar metoden som ett tillägg till specialiserad sårvård, aldrig som en ersättning.

Vad som är etablerat och vad som fortfarande prövas

52 procent av såren läkte vid syrgas, mot 29 procent vid trycksatt luft

Studien som är ledande är svensk. Magnus Löndahl och kollegor vid Lunds universitet genomförde HODFU-studien, publicerad i Diabetes Care 2010, och den är fortfarande den metodologiskt starkaste prövningen av hyperbar syrgas vid kroniska diabetesfotsår. De rekryterade 94 patienter med sår av Wagner grad 2, 3 eller 4 som hade varit öppna i mer än tre månader trots minst två månaders behandling på en diabetesfotmottagning. En kärlkirurg bedömde varje patient vid inklusion.

Upplägget är det som gör den värdefull. Båda grupperna gick in i samma flerpersonskammare och båda trycksattes till 2,5 ATA i 85 minuter om dagen, fem dagar i veckan, i åtta veckor. Den ena gruppen andades syrgas genom mask, den andra andades luft. Varken patienterna eller de som bedömde såren visste vilket. Det är en verklig placebo, inte en väntelista, och det är ovanligt i den här litteraturen.

Efter ett år hade indexsåret läkt helt hos 25 av 48 patienter på syrgas och hos 12 av 42 på luft, alltså 52 mot 29 procent. Bland dem som genomförde mer än 35 av de 40 planerade behandlingarna var siffrorna 61 och 27 procent. Den största skillnaden mellan grupperna syntes vid nio månader, vilket säger något om tidsskalan: det här är inte en behandling vars effekt du läser av efter två veckor.

Läs studien med detta i minnet

• Nittiofyra patienter vid ett enda centrum. Stort för fältet, litet i absoluta tal.
• Patienterna var selekterade: tillräcklig perifer perfusion, eller kärlsjukdom som inte gick att åtgärda kirurgiskt. Såren hade redan motstått specialistvård i månader.
• Utfallsmåttet var läkning av ett indexsår. Amputation och död rapporterades utan signifikanstestning.
• Protokollet låg på 2,5 ATA, över det tryck vi själva använder.
• Finansieringen kom från stiftelser och universitetet, och författarna uppgav inga intressekonflikter.

Samma studie visade vilka fötter som svarade

Om du bara läser rubriksiffran drar du slutsatsen att hyperbar syrgas läker diabetesfotsår. Uppföljningsanalysen är mer intressant än så. Löndahl och kollegor gick tillbaka till de 75 patienter som hade fullföljt behandlingen och frågade om någon mätning vid start förutsade vem som läkte.

Transkutan syrgasmätning gjorde det. Det är en liten elektrod som tejpas på huden och läser av vilket syrgastryck som faktiskt når vävnaden, och i syrgasgruppen steg läkningen stadigt med utgångsvärdet på fotryggen: inget sår läkte under 25 mmHg, hälften läkte mellan 26 och 50, och över 75 mmHg läkte alla. Tåtryck och ankeltrycksindex förutsade ingenting användbart. Författarna föreslog 25 mmHg som gräns för att alls erbjuda behandlingen.

Detta är en subgruppsanalys av 75 personer, så behandla siffrorna som en gradient snarare än som gränsvärden du kan tillämpa på dig själv. Riktningen är däremot tydlig. Syret måste nå såret för att göra något där, och en fot som saknar transportkapacitet får inte någon inne i en kammare.

Kollagen och bakterieförsvar mättas vid olika tryck

Så till fysiologin. Studieresultatet blir begripligt först när du vet vad syret gör.

Syre i ett sår är inte bränsle. Det är substrat för bestämda enzymer. Prolylhydroxylas och lysylhydroxylas fäster hydroxylgrupper på prolin och lysin i kollagenkedjan, och utan det steget får du protokollagen, som helt saknar kollagenets hållfasthet. Parallellt förbrukar NADPH-oxidaset i neutrofiler och makrofager syre för att generera den superoxid och väteperoxid som dödar bakterier. Båda enzymsystemen följer mättnadskinetik, och båda har ett behov som ligger långt över vad ett sviktande sår kan leverera.

Siffrorna kommer från ett arbete sammanfattat i Clinics in Plastic Surgery: kollagensyntesen stiger i direkt relation till syrgastrycket över intervallet 25 till 250 mmHg, prolylhydroxylas behöver mer än 150 mmHg för att nå 90 procent av sin maxhastighet, och bakteriedödningen går på halv fart någonstans mellan 40 och 80 mmHg och kräver omkring 400 mmHg för 90 procent. Under 40 mmHg tappar fagocyterna det mesta av sin förmåga att döda bakterier alls.

Ställ det mot såret. Mitten av ett kroniskt sår kan ligga nära 10 mmHg. Frisk vävnad ligger omkring 60. Den vävnad som mest behöver bygga kollagen och rensa bakterier arbetar alltså på en bråkdel av sin kapacitet, och det är inte celler eller tillväxtfaktorer den saknar. Den saknar det enda substrat som måste komma med blodet.

En enda sak förklarar det mesta av förvirringen kring syre och läkning. Tidigt i reparationen är lågt syre en signal snarare än ett problem: hypoxin driver fibroblaster och makrofager att frisätta vaskulär endotelial tillväxtfaktor, och det är så nya kärl beställs över huvud taget. Byggarbetet som följer går däremot bättre vid normalt eller förhöjt syre. Hypoxin skriver ordern, syret utför den, och ett sår som fastnat i första fasen hjälps inte av mer signal.

Det finns också en effekt som består efter serien. Den svenska riktlinjen beskriver att man efter 30 till 40 behandlingar ser en kvarstående förbättring av sårläkningen som ofta fortsätter även efter avslutad behandlingsserie, via kapillärnybildning och immunomodulerande mekanismer. Det är den mekanistiska motiveringen till att kurerna är långa i stället för korta, och till riktlinjens anvisning att såret utvärderas tidigast tre till sex månader efter avslutad behandling. Den som utvärderar ett sår vid sista behandlingen tittar för tidigt.

Varför tryck, och inte bara mer syrgas

Hemoglobinet är den uppenbara invändningen. Dina röda blodkroppar är nästan fullastade redan när du andas rumsluft, så en syrgasmask vid havsnivå tillför lite transportkapacitet. Vad trycket ändrar är det syre som löser sig direkt i plasman, och det följer inandningstrycket i en rak linje utan mättnadspunkt. Just den lösta andelen är det som diffunderar ut ur en kapillär och in i vävnad som kärlen inte längre når ordentligt, och det är därför behandlingen mäts i atmosfärer och inte i liter per minut.

Det tal som betyder något är inandat syrgasdeltryck, och det är enkel aritmetik: kammartryck gånger den syrgasandel du faktiskt andas. Hos Age Back Clinics är det 2,0 ATA vid ungefär 93 procent syrgas (±3 procent) genom personlig mask, vilket ger omkring 1,86 ATA inandat syre. Kompressionen tar runt tio minuter i vardera änden av en behandling på 65 eller 90 minuter. Gör samma multiplikation för vilket annat erbjudande som helst och du kan jämföra dem direkt.

En enhetsdetalj förklarar varför samma protokoll skrivs på två sätt. Den svenska riktlinjen anger trycket i bar, hyperbarlitteraturen oftast i ATA. En bar är 100 kPa och en atmosfär 101,3 kPa, så 2,4 bar motsvarar 2,37 ATA.

En färskare uppgift i samma riktlinje är mer intressant än enhetsfrågan. Luftpauser om fem minuter var tjugonde till tjugofemte minut används för att hålla ned risken för biverkningar i centrala nervsystemet, och riktlinjen noterar att viss evidens talar för att pauserna även kan förstärka effekten. I samma stycke konstaterar den att många svenska HBO-center har gått över till 200 kPa, alltså 1,97 ATA. Det är i praktiken samma kammartryck som vi behandlar vid, och en rörelse nedåt från de 2,4 bar som sårprotokollet fortfarande anger.

Europeisk vägledning gör leveransfrågan uttalad. ECHM:s starkaste sårrekommendation är villkorad av att man mäter transkutant syrgastryck under tryck, inne i kammaren, och finner det över 100 mmHg hos en diabetespatient. Kriteriet är alltså varken diagnosen eller tryckinställningen. Det är belägg för att syret kommer fram dit såret sitter.

Två senare studier fann ingen signifikant skillnad

År 2016 publicerade Ludwik Fedorkos grupp i Toronto en dubbelblind studie i Diabetes Care som pekade åt andra hållet. De randomiserade 107 patienter med sår av Wagner grad 2 till 4 till 30 dagliga behandlingar om 90 minuter med syrgas vid 244 kPa, ungefär 2,41 ATA, eller till skenbehandling med luft vid 125 kPa. Utfallsmåttet var uppfyllda kriterier för större amputation vid tolv veckor. Kriterierna uppfylldes hos 13 av 54 i skengruppen och 11 av 49 på syrgas, och läkning inträffade hos 22 respektive 20 procent. Ingenting skilde grupperna åt.

Två år senare rapporterade den nederländska DAMO2CLES-studien om 120 patienter med diabetes och ischemiska bensår, randomiserade till standardbehandling med eller utan hyperbar syrgas. Benet räddades hos 53 patienter mot 47, och 30 indexsår läkte mot 28. Amputationsfri överlevnad låg 13 procentenheter högre i syrgasarmen, med ett konfidensintervall från minus 2 till plus 28. Inget av det nådde signifikans.

Läs dessa två med detta i minnet

• Fedorkos utfallsmått var att uppfylla kriterier för amputation, bedömt vid tolv veckor, inte amputation i sig och inte läkning efter ett år. HODFU:s fördel var som störst vid nio månader.
• Fedorkos skenbehandling låg på lägre tryck än behandlingsarmen, så armarna skilde sig i tryck och inte bara i gas.
• DAMO2CLES var öppen, och den planerade studiestorleken skars ned från 226 till 120 när inklusionen släpade och finansiärens tidsgräns närmade sig.
• DAMO2CLES hade fler sår av Wagner grad 3 och 4 i syrgasarmen, alltså den arm som man skulle vänta sig klarar sig sämre.
• I DAMO2CLES kunde 21 av 60 patienter i syrgasarmen inte fullfölja serien. Bland dem som gjorde det låg amputationsfri överlevnad 26 procentenheter högre.

Den sista punkten är ingen fotnot. Amsterdamgruppen skrev själv i sitt svar till kritikerna att många sådana patienter "are unable to complete a full HBOT regimen", alltså inte klarar en hel behandlingsserie, mestadels för att de är för sjuka, och att det viktigaste för framtida forskning är att identifiera vilka som får nytta. De läser sitt eget nollresultat som ett urvalsproblem snarare än ett mekanismproblem.

Torontogruppen läser sitt annorlunda, och de formulerar den skeptiska hållningen bättre än en sammanfattning skulle göra. I sitt svar till kritikerna skrev Fedorko och kollegor att "hyperbaric oxygen is a drug delivered in a large pill", ett läkemedel som levereras i ett mycket stort piller, och att det bör ställas samma krav på det som på andra dyra läkemedel. Det är ett rimligt krav. En serie som tar åtta veckor av en patients liv ska inte få lättare villkor än en tablett.

Uppdelningen som ordnar hela litteraturen

Fyndet som gör oenigheten hanterbar kom 2020, när en grupp vid Amsterdam UMC publicerade två systematiska översikter inom några månader, med samma metod på två olika populationer.

Den första vägde samman fyra studier av diabetesfotsår med perifer artärsjukdom. Större amputationer inträffade hos 10,7 procent i syrgasgrupperna och 26,0 procent i kontrollgrupperna, en riskskillnad på 15 procentenheter och ett NNT på sju, alltså sju behandlade patienter per undviken amputation. Den andra undersökte diabetessår utan artärsjukdom och fann ingen snabbare läkning och ingen minskning av amputationer, med slutsatsen att rutinmässig användning inte kan rekommenderas i den gruppen, samtidigt som författarna noterade att underlaget där är tunt.

Läst tillsammans med de tidigare studierna flyttar detta frågan. Fedorkos population var inte selekterad för ischemi. HODFU:s var det, och urvalet gjordes av en kärlkirurg. DAMO2CLES tog in ischemiska sår men inkluderade relativt ytliga sår och förlorade en tredjedel av sin behandlingsarm. Den variabel som avgör är inte publiceringsåret eller blindningen. Det är om såret sviktar av syrebrist från början.

Det är också därför de sammanvägda översikterna ser ljumma ut. Cochranes översikt från 2015 om hyperbar syrgas vid kroniska sår fann signifikant förbättrad läkning vid sex veckor, med en riskkvot på 2,35, men "no strong evidence of a benefit", inget starkt stöd för nytta, vid ett år eller längre, och kunde inte bekräfta någon effekt på större amputationer. Den bedömningen är korrekt för den blandade population den täcker. Men det är inte samma fråga som subgruppsöversikterna ställde.

Den svenska riktlinjen graderar samma diagnos på två sätt

Här skiljer sig den svenska bilden från den internationella på ett sätt som är värt att känna till, och den svenska är strängare.

Hyperbar syrgasbehandling ges inom svensk sjukvård vid fyra enheter: Karolinska Universitetssjukhuset i Solna, Sahlgrenska Universitetssjukhuset Östra i Göteborg, Blekingesjukhuset i Karlskrona och Helsingborgs lasarett. Riktlinjen skrevs om i sin helhet i januari 2025 av Svensk förening för hyperbarmedicin och antogs av SFAI:s styrelse. Den viktigaste förändringen är att de gamla tre nivåerna, skall, bör och kan remitteras, ersattes av GRADE: en binär rekommendation, stark eller svag, följd av en evidensgrad från A till D.

Diabetesfotsår hamnade på 2B, en svag rekommendation på måttlig evidens. Men läs meningen som följer, för den formulerar hela den här guidens tes skarpare än något annat riktlinjedokument: behandlingen rekommenderas starkt till patienter med mikroangiopati men svagt som allmänbehandling av diabetessår. Samma diagnos, två olika rekommendationsstyrkor, avgjort av om det finns en mikrocirkulationsskada att åtgärda.

Riktlinjen är också tydlig med vem den gäller: patienter som är kärlutredda, rökfria och som trots optimal glykemisk kontroll och sårvård har refraktära, ofta infekterade sår bör remitteras till en HBO-enhet för bedömning, och bedömningen ska göras individuellt och multidisciplinärt i varje enskilt fall. Behandlingsprotokollet anges som 2,4 bar i cirka 90 minuter, vanligen i serier om 30 till 40 behandlingar.

Två saker i riktlinjen förtjänar särskild uppmärksamhet, för de återkommer i frågor vi får.

Hypoxiska problemsår utan diabetes står under bevakning. Föreningen graderar dem 2C med otillräckligt underlag och rekommenderar inte behandling utanför kliniska studier, samtidigt som den noterar att en randomiserad studie på blandade sår visade tydlig effekt på sårläkning vid 30 dagar. Det är en snävare hållning än ECHM:s, som placerar ischemiska sår på Typ 2, och den är värd att känna till innan du utgår från att ett svårläkt sår utan diabetes hör hit.

Idrottsskador står kvar i listan över ej aktuella indikationer. Tillsammans med tinnitus, migrän, cerebral pares, autism, multipel skleros och några andra tillstånd, där föreningen avråder från behandling utanför kliniska studier. Om du har läst att hyperbar syrgas påskyndar läkning av muskel- och senskador är det de svenska hyperbarläkarnas egen bedömning att underlaget inte bär slutsatsen.

Att en remiss krävs inom regionvården är relevant för hur resten av guiden bör läsas. Bedömningen som föregår behandlingen, samtalet med hyperbarläkaren och genomgången av kärlstatus, är inte administrativ ordning. Det är urvalsmekanismen som enligt studierna avgör om behandlingen gör något.

Vad de internationella riktlinjerna säger, och vid vilket tryck

ECHM:s tionde konsensuskonferens placerade diabetesfotsår på Typ 2 med bevisnivå B, vilket betyder att panelen föreslår behandlingen snarare än rekommenderar den, och ischemiska sår på Typ 2 med nivå C. Dess sammanfattande tabell anger ingen nivå A för något tillstånd som helhet, och det enda uttalandet på nivå A i sårkapitlet är det villkorade som beskrevs ovan, knutet till en syrgasmätning gjord under tryck. Dokumentet slår fast att hyperbar syrgas aldrig ska vara en fristående behandling, och att korrekt sårvård ska komma först.

Samma dokument konstaterar, i det metodavsnitt de flesta hoppar över, att "no evidence of a benefit is not the same as evidence of no benefit". Avsaknad av bevis för nytta är inte detsamma som bevis för utebliven nytta. Det är en enda mening och den styr hur hela listan ska läsas. Två av de svenska hyperbarläkarna, Magnus Löndahl och Folke Lind, står bland konferensens medverkande, så den svenska och den europeiska hållningen är inte oberoende av varandra.

IWGDF:s riktlinje från 2023 landar likartat. Den föreslår att hyperbar syrgas övervägs vid neuroischemiska eller ischemiska diabetesrelaterade fotsår där standardbehandling ensam har misslyckats, en villkorad rekommendation på låg evidenssäkerhet. Motiveringen noterar att av 18 studier var bara tre dubbelblinda, att studierna med lägst risk för bias antyder nytta för läkning, och att bra underlag för att förhindra amputation saknas. Den avråder separat från att använda hyperbar syrgas med enda syfte att behandla en fotinfektion.

När det gäller tryck sätter Undersea and Hyperbaric Medical Society ett golv snarare än ett mål. Deras definition kräver en kammare med fast skal och ett tryck på inte mindre än 2,0 ATA, på läkarordination, vanligen i 90 till 120 minuter. Allt under det golvet ligger utanför samtliga godkända indikationer.

Strålskador är den andra sårindikationen med verkligt stöd

Om du strålbehandlades för flera år sedan och lever med vävnad som inte läker är underlaget separat, och starkare än den allmänna sårbilden. Kronisk strålskada innebär en fortskridande förlust av små kärl, och det är precis det sviktmönster som hyperbar syrgas angriper. Det är också den indikation där den svenska riktlinjen är starkast: sena strålskador i mjukdelar graderas 1B, en stark rekommendation, medan diabetesfotsår står på 2B.

Cochranes uppdatering från 2023, som ändrade slutsatserna jämfört med föregående version, fann låg till måttlig evidenssäkerhet för förbättrade utfall i ben och mjukdelar i huvud- och halsregionen, och visst stöd vid strålcystit och strålproktit. Den fann också att nyare underlag talar för att metoden inte förbättrar utfallet vid osteoradionekros specifikt, och ingen effekt på dödlighet inom ett år. ECHM behandlar osteoradionekros i underkäken, profylax efter tandextraktion, strålcystit och strålproktit som Typ 1-rekommendationer. Det är den del av fältet där en longevitykliniks kammare och ett universitetssjukhus kammare gör samma erkända arbete.

Brännskador är en slutenvårdsindikation, mätt i timmar

Brännskador kommer upp tillräckligt ofta för att svaras på direkt. Tanken är rimlig: bevara den zon av vävnad runt en brännskada som är skadad men räddningsbar, begränsa ödem, stödja transplantatets överlevnad. Underlaget är det inte.

Cochranes översikt av hyperbar syrgas vid termiska brännskador fann otillräckligt underlag för att stödja eller avvisa metoden, byggd på två randomiserade studier av dålig metodologisk kvalitet, och ingen större studie har ersatt dem sedan dess. Senare översikter rapporterar kortare vårdtider och mindre kirurgi i vissa serier, med motstridiga fynd om dödlighet och studier som är för olika för att vägas samman.

Notera vad ECHM specificerar där de faktiskt föreslår behandling, vid andragradsbrännskador över mer än 20 procent av kroppsytan: start inom sex till åtta timmar efter skadan, två behandlingar dagligen, och bara på högt specialiserade centrum i omedelbar närhet till en brännskadeenhet. Det är intensivvård med en tryckkammare intill, och ingen öppenvårdsklinik, vår inkluderad, är rätt plats för det. Om du är på väg tillbaka efter en betydande brännskada är frågan till din brännskadeenhet om ärrhantering och transplantatläkning, inte om att boka behandlingar.

Där underlaget tar slut

• Korttidsläkning och långtidsläkning går isär. Den sammanvägda fördelen vid sex veckor står sig inte vid ett år i den blandade populationen. Ingen har fastställt om det speglar långsammare läkning som hinner upp, recidiv, eller naturalförloppet i en population med fortskridande kärlsjukdom.
• Riktlinjer och subgruppsöversikter är oense om amputation. IWGDF säger att bra underlag för att förhindra amputation saknas. Sammanvägningen av ischemiska sår finner 15 procentenheters skillnad. Båda är försvarbara läsningar av överlappande data, och oenigheten handlar om vilka patienter som ska ingå i analysen.
• Dosen är okänd. Studier har använt 20 till 40 behandlingar vid 2,2 till 2,5 ATA därför att man gjorde så tidigare, inte därför att någon jämförde dem. Det prövas nu: DIONYSIUS-studien, en internationell studie med flera armar som började inkludera patienter 2021, randomiserar patienter med ischemiska sår till standardbehandling med 0, 20, 30 eller minst 40 behandlingar, med större amputation vid tolv månader som utfallsmått och upp till 573 patienter planerade.
• Sårstudierna ligger över det tryck som praktiken har landat på. HODFU låg på 2,5 ATA och Fedorko på 2,41, och det svenska sårprotokollet anger fortfarande 2,4 bar. Samtidigt uppger den svenska riktlinjen att många HBO-center gått över till 200 kPa, alltså 1,97 ATA, och UHMS-golvet ligger på 2,0. Praktiken rör sig nedåt mot det tryck vi behandlar vid, men om tryck över 2,0 tillför något specifikt för sår har aldrig prövats direkt i en jämförande studie. Behandla varje tvärsäkert påstående i någon riktning med misstänksamhet.
• Att fullfölja serien kan vara en del av behandlingseffekten. Resultaten per protokoll är genomgående bättre än resultaten enligt intention to treat. Det kan betyda att dosen spelar roll, eller att friskare patienter både fullföljer och läker. De två förklaringarna har mycket olika innebörd och studierna kan inte skilja dem åt.
• Syrgasnivåerna är vägledande, inte validerade. Gränsvärdena kommer från en subgrupp i en enda studie, och ECHM:s kriterium mätt under tryck kräver utrustning som många enheter inte har.

Protokollen bakom underlaget

Värdena nedan är hämtade ur publicerade metodavsnitt snarare än ur sammanfattningar. Där en artikel inte angav ett värde sägs det i cellen.

Age Back Clinics protokoll

Vi behandlar vid 2,0 ATA i två CE-märkta flerpersonskammare med fast skal och sammanlagt sju platser. Syrgasen ges via personlig mask vid ungefär 93 procent (±3 procent). Behandlingarna är 65 eller 90 minuter, med runt tio minuters kompression i vardera änden. Syrgas, tryck, temperatur och luftfuktighet loggas kontinuerligt, med automatisk växling mellan syrgas och luft om något värde lämnar sitt intervall.

Ställt mot forskningsprotokollen är det 2,0 ATA där HODFU använde 2,5 och det svenska sårprotokollet anger 2,37. Ställt mot de 200 kPa som många svenska center gått över till är kammartrycket i praktiken detsamma, och skillnaden ligger i masken. Ställt mot en hemmakammare vid 1,3 ATA är det en helt annan storleksordning av exponering. Alla tre jämförelserna är värda att göra.

Den andra upplysningen är viktigare. Både den svenska riktlinjen och ECHM är tydliga med att hyperbar syrgas hör in i sårvårdens vårdkedja snarare än vid sidan av den: fyra veckors korrekt standardvård först, kärlutredning för att avgöra om revaskularisering är det bättre alternativet, debridering, avlastning, infektionsbehandling, rökstopp och glukoskontroll. Vi är inte en diabetesfotmottagning och inte en kärlkirurgisk verksamhet. Har du ett sår som inte läker är det första samtalet med det team som ansvarar för det, och en eventuell hyperbar serie ska stämmas av med dem snarare än ordnas runt dem.

Screening: vad vi frågar om före första behandlingen

Säkerhetsprofilen i den här populationen är god och väl dokumenterad. HODFU genomförde 3 225 kammarbehandlingar utan ett enda fall av dekompressionssjuka, krampanfall eller pneumotorax, och rapporterade en låg total frekvens av biverkningar.

De vanliga problemen är tryckrelaterade snarare än syrerelaterade. Den svenska riktlinjen klassar barotrauma i öron och bihålor som vanligt, liksom övergående myopi, alltså en tillfällig förskjutning mot närsynthet, och hosta eller obehagskänsla i bröstet. Som sällsynt anges pneumotorax, lungfunktionspåverkan efter många behandlingsserier och syrgaskramper till följd av oxygentoxicitet. Risken för krampanfall stiger med trycket, vilket är ett av argumenten för att behandla vid 2,0 när 2,0 räcker.

En biverkning förtjänar extra uppmärksamhet just vid sårbehandling, eftersom populationen till stor del har diabetes. Riktlinjen listar ökad insulinkänslighet med risk för hypoglykemi som en vanlig biverkning. Om du använder insulin eller sulfonureid kontrolleras blodsockret före och efter behandlingarna, och effekten byggs på över en lång serie.

Före en första behandling frågar vi om öron- och bihåleproblem, tidigare pneumotorax eller betydande lungsjukdom, krampanfall, graviditet, klaustrofobi, cytostatikabehandling och implanterade enheter. Riktlinjen anger obehandlad pneumotorax, svår hjärtsvikt, viss cytostatikabehandling, där bleomycin nämns särskilt, och aktiverad implanterbar defibrillator som relativa kontraindikationer, och klaustrofobi som ett verkligt behandlingshinder. Graviditet räknas däremot inte som en kontraindikation vid sedvanliga protokoll, men en avvägning görs i varje enskilt fall. Som jämförelse exkluderar DIONYSIUS-studien svår epilepsi, dialyskrävande njursvikt, nyligen genomförd bröst- eller mellanörekirurgi och nyligen given cytostatika, vilket är en rimlig bild av vem ett övervakat program sorterar bort.

Vanliga frågor

Hur många behandlingar rör det sig om?

Studierna har använt 20 till 40 behandlingar över fyra till åtta veckor, och den svenska riktlinjen anger 30 till 40. Ingen har fastställt det rätta antalet. Hur många behandlingar det blir för en enskild person är ett kliniskt beslut som fattas med det team som sköter såret. Den som anger en rund siffra utan att kunna motivera den har ingen motivering.

Är en hemmakammare en mindre version som fungerar?

Nej. Det är en annan exponering. Varje godkänd hyperbar indikation kräver minst 2,0 ATA i en kammare med fast skal, och ingen sårstudie har gjorts under det. En kammare vid 1,3 ATA ger klart under hälften av det inandade syrgastrycket, och inget av underlaget i den här guiden gäller den.

Kan hyperbar syrgas behandla infektionen i mitt sår?

Inte på egen hand, och inte som skäl att börja. Syret återställer den oxidativa bakteriedödning som neutrofilerna är beroende av, vilket är en del av mekanismen, men IWGDF:s riktlinje från 2023 avråder uttryckligen från att använda hyperbar syrgas med enda syfte att behandla en diabetesrelaterad fotinfektion. Antibiotika, debridering och kirurgi är behandlingen för det.

Hjälper det vanliga operationssår eller idrottsskador att läka snabbare?

Det är separata frågor med mycket svagare underlag, och ingen av studierna i den här guiden handlar om dem. Den svenska riktlinjen listar idrottsskador bland ej aktuella indikationer och avråder från behandling utanför kliniska studier. Vad sårlitteraturen stöder är behandling av kronisk vävnad som inte läker och som har ett transportproblem. Att överföra fynd från ischemiska sår till en frisk persons operationsärr är den vanligaste övertolkningen i fältet.